writeaboutsaade.blogg.se

- Förlåt, förlåt mej Agnes.

- Det gör inget, mamma, sa jag och kramade om henne lite hårdare.

- Du ska vara ihop med Eric om det är det du vill, sa hon och pussade mej på huvudet.

AGNES PERSPEKTIV TVÅ DAGAR SENARE:

Jag vaknade av att mobilen vibrerade mot min kind och jag kollade på den. Påminnelse, jag rynkade pannan och öppnade det, sjunde juni.

Jag kollade på texten och läste sakta: ” Ett år sedan, saknar dej pappa <3”

Tårarna började rinna och massa minnen kom tillbaka.

*

Jag vaknade till, jag hade somnat igen, klockan var halv tio och jag gick upp ur sängen.

Jag tog fram kläder för dagen, det var ganska varmt idag så det fick bli, blåa jeansshorts och ett vitt spetslinne instoppat i shortsen. Jag sminkade mej lätt och satte upp håret i en tofs, jag gick ner och in i köket. Mamma och Andreas satt vid köksbordet, mamma satt i hans knä och dom kysstes. Elin kom in i köket och suckade när hon såg dom, men hon log sen och satte sej mittemot dom.

Jag tog fram frukost och satte mej och började äta.

Jag kände att jag blev ganska irriterad på mamma och Andreas, dom kysstes och fnittrade. Elin verkade inte ha problem med det längre, hade dom helt glömt bort vad det var för dag idag eller?

-          Kan ni lägga av eller? Jag tittade upp på mamma och Andreas.

-          Vad är det med dej idag? mamma kollade på mej och Andreas pussade henne på kinden.

Jag reste mej och ställde tallriken och glaset på diskbänken, jag vände mej om mot dom igen och stirrade på mamma.

-          Är du sur? Mamma fnissade och Andreas flinade.

Jag svarade inte, bara fortsatte stirra, och jag kände hur några tårar rann ner för min kind.

-          Hallå? Agnes vad är det? Mamma reste sej och gick fram till mej. Jag gick ut i hallen och började ta på mej skorna, Andreas ställde sej en bit bort och mamma gick närmare mej.

-          Kan du inte säga vad det är?

-          Vet inte du det? Har du inte hört? Sa jag och försökte låta förvånad.

-          Nej, har det hänt något?

-          JA, MIN PAPPA ÄR DÖD OCH DU BRYR DEJ INTE ETT SKIT, skrek jag och öppnade ytterdörren.

Jag sprang nerför trappan och ut på cykelvägen. Jag saktade ner och började gå mot busskuren, jag väntade på nästa buss och gick av inne i stan.

*

Jag hade suttit på en brygga vid vattnet i snart fyra timmar, klockan var halv två och jag reste mej sakta.

Jag började gå mot en blomsteraffär och tog upp telefonen, femton missade samtal, fem från Eric och tio från mamma, jag hade 2 sms, jag öppnade dom och läste. Båda var från Eric.

-          ”Hej! Är du vaken?”

-          ”Din mamma sa att du var ute, du kan väl ringa när du ser detta! <3”

Jag släppte några mer tårar och torkade snabbt bort dom. Jag öppnade dörren in till blomsteraffären och började titta på alla blommor.

-          Vill du ha hjälp? En kvinna i kanske 60års åldern log varmt mot mej.

-          Hm, ja kanske, sa jag sakta och log stelt tillbaka.

-          Så, vad ska du ha blommorna till?

Jag kollade lite på henne, det var bara jag i butiken just nu och jag ville ha dom finaste blommorna, så hon var väl den rätta att prata med.

-          Jag ska ha dom till en grav, min pappas grav, sa jag försiktigt och kollade upp på henne.

-          Jasså, men det ska vi ordna, vilka vill du ha då?

-          Dom finaste du har, det är ett år sedan idag, sa jag och torkade bort den tåren som hade lagt sej i ögonkanten.

-          Kom, sa hon och log ett varmt och välkomnande leende.

Jag följde efter henne till glasdörrarna med blommor på insidan, hon tog fram olika sorters blommor och satte ihop dom, hon fixade till det med ett sammetssnöre och gjorde den underbart vacker.

-          Något sånt här? Hon visade upp buketten för mej och log.

-          Den… den är underbar, svarade jag och skrattade till.

-          Jag tar den, fortsatte jag och hon började slå in buketten i papper, jag kollade vidare lite i affären och hittade en sten men ingraverade texter, jag tog upp en som det stog ”pappa” på och räckte fram den till kvinnan.

-          Denna också, sa jag och hon tog i mot den.

-          Så, vad kostar det? Jag tog upp min plånbok och kollade på henne.

-          Ingenting, min kära flicka, sa hon och log varmt.

-          Va? Klart jag ska betala, sa jag och tog fram kortet.

-          Nej, du får det, sa hon och jag skrattade till.

-          Tack, tack så jättemycket, sa jag och kramade henne länge.

-          Gå och sätt dom i vatten nu, sa hon och skrattade.

-          Tack, igen, sa jag och log mot henne.

-          Varsågod, svarade hon och jag gick ut genom dörren.

Jag gick mot busskuren och satte mej på bänken.

Jag klev på bussen när den kom och satte mej närmast fönstret. Begravningsplatsen låg inte lågt ifrån där vi bodde, men den var en bit att gå från våra hus. Jag klev av en bit från kyrkogården och började sakta gå mot pappas grav.

Jag kom fram och ställde mej framför den och bara stirrade, jag hade bara vart här två gånger efter pappa begravdes, jag sjönk ihop och lät tårarna rinna, jag snyftade och hulkade och tog sakta upp buketten och satte den i vasen med vatten, jag la stenen till rätta och granskade det jag hade gjort, det blev fint och buketten passade perfekt. Jag grät mer och minnena dök upp igen, när vi hade varit här i Helsingborg för sista gången för pappas del. Jag grät mer och tillslut la jag mej ner på gräset bredvid och slöt ögonen.

ERIC’S PERSPEKTIV:

Agnes hade vart borta i flera timmar nu och jag började bli orolig, jag hade ringt henne minst 100 gånger och hon svarade inte. Jag hade vart inne hos Agnes familj och frågat dom. Jag gick sakta tillbaka hemåt när jag kom på det. Jag kollade på klockan, halv nio och det var redan mörkt. Hon måste vara på kyrkogården. Varför tänkte jag inte på det direkt?

Jag småsprang den biten till kyrkogården och öppnade grindarna, jag började gå och snart såg jag henne. Hon låg ner vid gravstenen och jag sprang fram till henne.

Jag satte mej ner bredvid henne, hon var iskall och jag la över henne min tjocktröja.

-          Agnes? Agnes, sa jag försiktigt första gången och lite hårdare den andra.

Hon öppnade sakta ögonen och kollade in i mina.

-          Varför är du kvar här? Sa jag oroligt och kollade på henne.

-          Jag… förlåt, sa hon och började gråta.

-          Men Agnes, sa jag och kramade om henne.

*

Vi satt kvar ett bra tag och klockan var nu tio och Agnes låg lutad mot mej.

-          vilka fina blommor du fick tag i, sa jag för att bryta den långa tystnaden.

-          Det var dom finaste dom hade i blomsteraffären, svarade hon och log lite.

-          Dom passar perfekt, fortsatte jag och hon satte sej riktigt upp.

-          Ska vi börja gå hemåt, pappa har nog fått det sällskap han behöver, sa hon och reste sej upp.

-          Mm, han är nog väldigt glad över att du kom hit idag, sa jag och tog hennes hand.

-          Jag hoppas det, sa hon och kramade om min hand hårt.

Hon släppte min hand och satte sej på knä framför graven igen, hon tog sakta upp en liten sten och kysste den sakta.

-          Hejdå pappa, sa hon och reste sej igen.

Hon gick leende tillbaka till mej och jag kramade om henne.

-          Jag älskar dej, sa jag sakta och några tårar rann ner för hennes kind.

AGNES PERSPEKTIV:

Jag kramade om Eric hårt, och tog hans hand innan vi började gå hemåt. Jag kollade en sista gång mot pappas grav och mimade hejdå innan jag vände mej framåt och fortsatte gå med Eric.

*

När vi var utanför våra hus vände jag mej mot Eric.

-          Kan inte du sova här idag? jag log stort mot honom och han nickade.

-          Jo, men jag ska hem och äta och hämta saker först, sa han och gav mej en kyss som jag snabbt besvarade.

-          Okej, men ring sen då, sa jag och började gå uppför trappen till dörren.

-          Ja, vi ses sen, sa han och började gå hem till sej.

Jag öppnade dörren och sprakade av mej skorna, jag hade vart ute ända sen tio imorse och nu var klockan halv elva på kvällen. Jag gick snabbt in i köket och tog fram något att äta.

Mamma kom ut i köket och jag vände mej mot henne.

-          Förlåt gumman, jag bryr mej visst, hon gick närmare mej och gav mej en kram som jag besvarade.

-          Förlåt mej med, mamma, sa jag och hon släppte mej.

Hon pussade mej på pannan och jag fortsatte att göra mat.

-          Men gud vad du är kall, sa hon och kramade om mej.

-          Jag gör detta, gå och lägg dej under en filt på soffan, sa hon och tog smörkniven ifrån mej.

Jag gjorde som hon sa och satte mej i soffan, Andreas och Elin kollade på något program på tv, och Elin lutade sej mot min axel.

-          Vill du kolla på något speciellt? Andreas log mot mej.

-          Nej, det går bra med detta, svarade jag snällt mot honom.

Jag tog Elins hand och kramade den, mamma kom ut med mackorna och lite te. Hon satte sej mellan Andreas och Elin och jag började äta.

*

*RING*

Jag tog upp mobilen och kollade på displayen. Eric.

”- hej” svarade jag glatt.

”- hej, jag kommer nu” sa Eric och jag log.

”- ja, vi ses snart då” svarade jag.

Som vanligt sa vi inte hejdå till varandra och jag la ner mobilen igen.

Det tog en liten stund innan det knackade och mamma och Andreas kollade på mej.

-          Det är Eric, han ska sova här, sa jag och log stort och lyckligt mot dom.

-          Okej, säg till om ni behöver något, sa mamma och log mot mej.

-          Mm, svarade jag och reste mej från soffan.

Jag gick fram till dörren och öppnade.

-          Hej, sa Eric och klev in.

-          Hejdu, svarade jag och kysste honom.

-          Vi kan gå upp, sa jag och pekade mot trappan.

-          HEJ, Eric, ropade mamma och skrattade.

-          HEJ, ropade Eric tillbaka innan vi gick upp till mitt rum.

Eric la sin påse på golvet och satte sej i sängen. Jag satte mej bredvid honom och vi började kyssas.

Jag var så glad när jag var med Eric, jag älskar honom.

-----------------------------------------------------

Kapitel 5, förlåt för att det inte har kommit på ett tag, men här har ni det.

jag är inte hemma föräns på Söndag nu, så nästa kapitel kommer alltså på Söndag.

KOMMENTERA <3

TACK, för att ni läser min blogg, utan er skulle den inte finnas <3

//Rebecca