writeaboutsaade.blogg.se

-          Visste du att han skulle slå dej om du sa att du älskade Eric?

-          Ja, men han ville höra sanningen, och jag vet inte vad jag tänkte med, sa jag tyst.

-          Är du medveten om att han kunde ha dödat dej? Sa Eric och kollade på mej.

Eric släppte min hand helt och reste sej från stolen. Jag bara kollade på honom. Han öppnade dörren och gick.

-          Eric? Eric, vart ska du. Jag reste mej från stolen och gick efter men han sprang, och jag orkade inte, hur mycket jag än ville så kunde jag inte.

-          Eric, förlåt, ropade jag efter honom men det var försent, han var borta.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag sjönk ihop på en stol och tårarna kom, Mikael kom och satte sej bredvid mej och sa:

-          Du kan gå nu, vi är färdiga, vi behöver inte prata mer med dej. Han log.

Jag svarade inte utan bara gick, så fort jag kunde, jag ville springa men foten gjorde ont. Jag ville hem till Eric och förklara varför det blev som det blev, så jag började springa. Hur ont foten än gjorde så skulle jag inte sluta. Jag skulle till Eric.

*

Jag gick upp för trapporna till Eric’s lägenhet, det var öpplåst. Jag knackade på men ingen öppnade. Jag ropade på honom. Inget svar. Jag tryckte ner handtaget och drog upp dörren.

ERIC’S PERSPEKTIV:

-          Är du medveten om att han kunde ha dödat dej? Sa jag och kollade på Alice.

Jag släppte hennes hand och gick därifrån, jag gick snabbare och började springa. Jag sprang hela vägen hem från polishuset och när jag kom innanför dörren satte jag mej på golvet och lutatde mej mot väggen.

Hur kunde hon göra så? Hon visste hur han skulle reagerna, hon kände ju honom. Hon hade inte heller sagt första dagen på jobbet vem han var eller berättat något för mej. Tårarna rann och jag tänkte mer och mer på det. Tänk om hon hade dött? Dött för att hon sa att hon älskade mej.

 Jag ville inte vara kvar här jag ville inte sitta här och vänta på att Alice skulle komma och förklara, som hon säkert skulle göra. Det knackade på dörren och jag hörde Alice ropa mitt namn. Jag bara satt kvar lutad mot väggen. Hon drog ner handtaget. Fan, jag hade inte låst. Inte så att jag inte ville prata med henne för det ville jag mest av allt, men hon hade ljugit,  och jag orkade inte, inte nu. Hon stannade innanför dörren.

ALICE’S PERSPEKTIV:

Jag gick in och såg Eric sitta mot vägen. Det sved till i hjärtat när jag såg honom så ledsen och jag kände hur jag höll på att börja storgråta.

-          Förlåt Eric, sa jag tyst men han svarade inte utan reste sej upp och gick in i köket.

-          Eric jag...det var inte meningen jag ville berätta men...

-          MEN vaddå? Han vände sej om och kollade på mej.

Jag blev chokad över att han hade svarat överhuvudtaget.

-          Jag...jag vet inte vad jag tänkte med, jag borde väl inte gjort som jag gjorde.

Tårarna började rinna och jag kollade på Eric som kollade snabbt på mej. Det högg till igen när jag såg han röda ögon och våta kinder. Han kollade ner i golvet igen och gick snabbt förbi mej och ut i hallen.

-          Eric.. ERIC snälla?

Han klev i skorna kollade på mej och öppnade munnen för att säga något men stängde den igen och gick ut.

Jag orkade inte följa efter, foten värkte och var säkert tio gånger större, revbena värkte också, och jag bara grät. Jag satte mej på en stol i köket och la mitt huvud på bordet. Jag tänkte på vart Eric tog vägen och att jag måste få allt bra igen. jag måste, men jag orkade inte röra mej en meter till och jag hade varken ätit eller druckigt så jag bara satt där. Klockan blev halv 11 och jag hade suttit här i fyra timmar. Jag hade druckigt några få klunkar vatten och ringt Eric säkert 1000 gånger och skickat massa sms. Han hade inte svarat. Mamma hade ringt också men jag struntade i och svara, jag orkade inte prata, inte med någon.

*

Jag vaknade av att solen lyste in genom persiänerna och jag gick och drog på mej skorna direkt. Jag skulle prata med Eric idag, jag skulle lösa allt. IDAG. Jag hade ringt flera gånger igårkväll utan svar. Så jag bestämde mej för att gå till Alex för att fråga om han visste vart Eric var.

Såret jag hade på magen efter operationen  hade börjat blöda lite igen efter allt springade igår och det värkte och gjorde ont när jag gick men jag fortsatte ändå.

Jag kom fram till Alex dörr och tvekade lite innan jag ringde på.

-          Alex, hej...öhhm, jo vet du vart Eric är? Det brände i ögonen och det gjorde ont i halsen.

-          Jag tror han är hos Tomas, men jag vet inte, han svarar inte i telefonen...

-          Tack, sa jag och gick ner för trapporna.

-          Fixa detta nu Alice, ropade han efter mej.

-          Jag ska....försöka, viskade jag utan att han hörde det.

Jag var tvungen att ta bussen till Tomas eftersom att han bodde en bit bort och min fot värkte som bara den. Bussen skulle komma först om tio minuter så jag slog mej ner på en bänk och kollade twitter. Jag gick in på Eric’s sida och kollade om han hade twittrat något, det hade han. Sent i går och idag, för tjugo minuter sedan.

”- ibland blir saker inte som man vill att det ska bli”

”- no words”

”- i love you”

Och

“- Living isn’t fucking easy”

Några tårar rann ner för min kind och jag läste tweetsen om och om igen ända tills bussen kom.

Jag la ner mobilen och tog upp busskortet och gick på.

*

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycker ni? seriöst?

Alltså jag tycker inte det blev speciellt bra så jag vet inte riktigt om jag ska fortsätta men....

TACK, iallafall för att ni läser min blogg <3

//Rebecca