writeaboutsaade.blogg.se

-Eric, sa han och tog av sej solglasögonen.

-Saade, fyllde jag i.

Han log.

-Hej, Alice, svarade jag.

-Jag visste att jag hade sett dej någon stans, sa jag lite sakta.

-Haha, ja jag undrade just varför du kollade sådär på mej, sa han och log.

Åhhh han var så snygg. Jag nästan glömde att svara han så jag skyndade mej att säga:

-Ja, lite ,haha, svarade han och skrattade.

-så här står ni och bekantar er, hörde jag Thomas säga.

Jag och Eric kollade på varandra och skrattade.

Thomas sa att han behövde hjälp så Eric gick och hjälpte honom och jag började gå tillbaka till min familj. Jag blev så glad när jag pratade med Eric bara skrattade och log, visserligen hade vi bara pratat i kanske 5 minuter men ändå. Jag hoppades att få prata mer med honom under dagen och kvällen. Midsommarafton hade bara börjat.

*

- Väldigt vad lång tid det tog, sa mamma när jag kom tillbaka med glaset.

Jag log när jag tänkte på det och svarade:

-          Ja, jag träffade Eric Saade och då kan man väl inte bara gå eller?

-          Haha nä juste då kan man inte bara gå, sa mamma och flinade åt mej retsamt.

-          Sluuuuta, ropade jag tillbaka eftersom att jag förstod vad hon menade med det där flinet.

Vi gick tillsammans till bordet de hade ställt på gräsmattan vid stranden. Ingen bordsplacering heller. Skönt, tänkte jag, nu slipper jag sitta med någon jag inte känner. Vi satte oss tillsammans med min andra morbror, hans fru och barn. Thomas plingade i glaset och ställde sej upp.

-          Välkomna till våran midsommarfest, haha ni får själva gå och ta mat borta vid buffébordet som står där borta, sa han och pekade en bit bort där det stod ett stort bord med mat på.

-          Efter maten blir det dans runt midsommarstången och därefter får ni göra vad ni vill, fortsatte han.

*

Thomas visade att han var klar och alla började resa sej och gå mot buffébordet. När jag skulle ta skeden till potatisgratängen så kände jag att jag stötte ihop med en hand.

-          Ojj, förlåt, sa jag och drog bort min hand men den andra höll kvar mej.

Jag hörde en bekant röst säga:

-          nej det var mitt fel, ta du.

Jag kollade upp och såg rätt in i Erics underbara bruna ögon. Det var först nu som jag såg dom från nära håll.

- hej. Igen. Sa han och log när jag kollade på honom.

-  heej! Svarade jag och började ta potatisgratäng.

 Thomas gör världens godaste potatisgratäng, sa Eric och skrattade.

- det tror jag säkert, vet du att han skulle blivit kock egentligen? Frågade jag och kollade på honom.

-nähä är du säker? Sa Eric och kollade med en finurlig min på mej.

-Heeeelt säker, sa jag och skrattade.

- okej då, sa Eric.

- nu ska jag gå och äta, men vi ses nog senare, sa Eric och jag kände att jag genast blev lite ledsnare. Men jag var också tvungen att gå och äta.

- jaa okej, hejdå, sa jag.

- hejdå, svarade Eric och gick tillbaka till sin plats.

Han satt i andra änden av bordet, så jag skulle inte kunna prata med honom under middagen.

-          Vilken kille träffade du denna gången då? Frågade pappa när jag kom tillbaka.

-          Ingen, ljög jag, det var lång kö bara.

-          Säkert, sa Anton och flinade.

*

Alla hade ätit och det var det dags för dans. Jag hatar att dansa, så jag bestämde mej för att sitta kvar och kolla på. Tydligen valde några andra samma sak som jag. Plötsligt såg jag Eric sitta vid stranden och kolla ut över vattnet. Utan att märka det själv var jag på väg mot honom. Vad håller jag på med? frågade jag mej själv, och skulle precis vända när jag hörde honom ropa:

-          Alice!

Jag gick snabbare mot honom och satte mej.

- Hej igen, sa jag och kollade på honom.

- hejdu.

Det var tyst en stund innan Eric sa:

-          Hur ser dit liv ut då? Jag vill veta ALLT, sa Eric med betoning på allt och skrattade.

-          Jadu, jag bor i Göteborg med min mamma, pappa och min storebror Anton. Är 18 år och ska flytta till Stockholm om en vecka, berättade jag och kollade på honom.

-          Låter kul, vart ska du bo i Stockholm då? frågade han och kollade upp mot mej, så att våra ögon möttes.

-          Birkastan, sa jag och log åt hans fina ögon

-          Men där bor ju jag med, då kan vi fika någon dag.

-          Självklart, men nu får du berätta om ditt liv, sa jag ivrigt.

-          Okej, så du är inget fan som vet allt om mej? sa Eric och skrattade igen.

Han var så söt när han skrattade. Vänta, höll jag på att bli kär i honom eller var jag redan det? Själv trodde jag på det senare allternativet. Men vi hade ju bara träffats i snart två timmar.

-          Haha nej, eller fan och fan alltså jag vet vem du är, och vad du heter och kan några av dina låtar men det är nog allt tyvärr, sa jag och kollade sorgset på honom fast på skoj.

-          Ojj då haha, du kan det nödvändigaste iallafall och det är vad jag heter, sa Eric

-          Jo men lite mer fakta då?

-          Okej, jag bor i Birkastan och jobbar hela tiden nästan, men när jag är ledig så tycker jag om att bara vara hemma eller med kompisar eller hemma hos mamma i Helsingborg. Jag älskar fotboll också och Zlatan.

-          Haha jo okej jag visste redan dedär med fotboll,.

-          Vaaa, sa Eric och flämtade sarkastiskt, huuur visste du det?

-          Min kompis är ett STORT fan av dej, och då menar jag stort sa jag och log.

-          Skoj, men varför är inte du med och dansar? Fortsatte Eric. Det verkade som om han inte ville tänka på jobb och fans idag.

-          Jag kan inte dansa, sa jag och kollade ut över vattnet, dudå?

-          Inte jag heller, sa Eric.

-          Kan du visst, sa jag och knuffade till honom löst.

-          Okej då, jag kan men vill inte, seriöst dansa smågrodorna med barnen och dom vuxna, huuuur kul är det?

-          Jäääätte skoj, sa jag och reste mej upp.

-          Vänta ska du gå nu? Frågade Eric och lät lite ledsen.

-          Vill du det? Frågade jag i hopp om att få ett nej som svar.

-          Självklart inte, sa Eric och jag kände hur jag blev glad.

-          Ska vi gå upp mot huset då? Frågade jag.

-          Aaa det kan vi göra men vi ska INTE dansa, sa Eric bestämt.

-          Nejnej okej då men vi kan väll sätta oss vid bordet?

-          Aaa okej då.

*

Vi satte oss vid bordet och fortsatte snacka om allt och inget. Plötsligt märkte jag att det hade blivit mörkt och alla hade slutat dansa och grejade med annat. Men jag brydde mej inte om det för jag ville fortsätta prata med Eric så jag sa inget.

Plötsligt tog Eric en av servetterna och började skriva på den med en penna han tagit upp ur fickan.

-          Alice, ropade pappa, vi ska åka om tio minuter.

-          Okeej ropade jag tillbaka.

Tio munter till med Eric, sen kanske det var över.

-          Här, sa Eric och räckte mej servetten.

-          Vad ska jag med denna till? Och vad står det? Frågade jag och försökte kolla på den.

-          En autograf till din kompis, sa Eric och jag fick en lite glimt av vad det var för något.

-          Tack hon kommer bli jätteglad, svarade jag och log stort.

-          Det är lugnt, svarade Eric.

-          Din pappa väntar på dej, fortsatte Eric och log.

-          Ja, jag måste tyvärr gå nu. Men det var roligt att träffa dej Eric sa jag och han reste sej upp.

-          Hejdå Alice, sa han och gav mej en kram.

Jag ville inte släppa men visste att jag var tvungen.

-          Hejdå Eric, viskade jag mot honom.

Jag gick mot min familj som hade gått in i bilen och väntade.

När jag klev in så kollade alla på mej och Anton utbrast:

-          Är ni ihop nu eller, efter några timmar bara?

-          Nej kan man inte bara prata med någon eller?

-          Jojo jag bara undrade, sa han och pappa började köra hemåt.

Kapitel 2 ute nu då

// Rebecca